Nytt under solen

Jag älskar att sola. En anledning för mig att sola försiktigt är att inte bränna mig, för då kan jag inte sola maximalt och så flagar man. Inte bra för den perfekta brännan.

När jag mötte mina vänner idag så sa de att de trodde att jag skulle vara brunare. Jag förstår dom, normalt efter denna tid skulle jag varit det. Men anledningen varför jag inte är det har flera skäl.

Jag är seg i starten. Efter frukost,  träning, och vissa dagar Internetsurfande, är klockan långt över tolv då de farligaste strålarna bränner som värst. Jag ligger mer under parasoll än jag någonsin gjort, för att läsa mer obehindrat och ha det mer bekvämt. Jag tänker att jag har gott om tid. Jag tänker till och med att jag inte vill vara FÖR brun när jag kommer hem.

Jag försöker undvika att tänka på att min pappa har hudcancer och metastaser både i lungor, bäcken och en hudtumör som går ner i lårmuskeln och inte går att operera bort.

Inte på banan

Idag har jag inte mått så bra, magen krånglar igen.

Håller på att läsa en bok "Någonstans inom oss" av Kajsa Ingemansson som handlar om en kvinna som tagit livet av sig. Samtidigt som hon hoppar ångrar hon sig. Hon kommer inte vidare till andra sidan utan fastnar i limbo där hon kan besöka sin man och andra. Ganska hemsk bok om hur någon inte vågar leva fullt ut för risken att bli sårad. (humm, kanske en väckarklocka?!)

I vilket fall så får boken mig att tänka på mitt ex som dog. Jag såg honom i personer över allt, efter att han hade dött, min syster lika så. Efter lång tid upphörde det.

Förra gången jag var i Kambodja begravdes han. Och efter lite googling (kom inte ihåg exakt vilken dag han dog, bara vilken dag jag fick beskedet) så vet jag nu att imorgon är det hans dödsdag. Han dog imorgon för två år sedan, 32 år gammal, pga en sprucken hjärntumör.

En annan dag ska jag berätta.

Är glad att mina vänner kommer från Phnom Phen imorgon.

Destination Kambodja

Att välja resmål är inte så lätt men jag hade ändå en ganska klar bild av vad jag ville. Strand, sand, sol och salta bad kändes som en självklarhet. Men var?

Thailand kändes så överexponerar och är nu ganska dyrt. Jag hade inte fastnat för Vietnam när jag var där för två år sedan heller. Där emot så trivdes jag bra i Kambodja som jag besökte under samma resa. Khmerer är så trevligt folk, om jag nu ska drista mig till att dra en hel befolkning över samma kam...

Jag har vänner som har rest mycket i asien och som bor i Kambodjas huvudstad Phnom Phen och de tyckte att jag skulle resa hit till Sihanoukville. Fördelarna kändes bra, billigt, fina stränder plus, ett stort plus, att vännerna finns några timmars färd här ifrån.

Jag har rest några gånger själv till medelhavet på en veckas semester, nu ska jag vara borta över två månader. Jag visste nte hur jag skulle reagera eller hur det skulle kännas så därför är det tryggt att veta att det finns nära kompisar i närheten. Hittills, efter ca två veckor, har det gått bra i alla fall, även om det var lite omtumlande i början.

Sluta fega

Det känns som det är dags att sluta fega och släppa prestationsångesten, ta tag i saken och börja blogga. Det känns som tiden är mogen.

Är på resa nu i flera bemärkelse. Efter att ha stått still på en hållplats utan att veta om jag skulle kliva av och vad jag i så fall skulle hoppa på istället, så fick jag en redig spark där bak när jag blev uppsagd på jobbet pga arbetsbrist (omorganisation). Det kändes som det var dags att lämna företaget efter 12 år men eftersom jag inte visste vad jag skulle hade jag ännu inte tagit steget.

För att påbörja min resa mot nya mål startar jag men en resa rent fysiskt. Jag har åkt till Kambodja för att tänka, reflektera, sola, bada, få nya intryck och träna. Känns som en bra start att få ett avbrott på några månader. Dels för att vila, det har varit mycket som har hänt i flera delar av livet, och jag behöver miljöombyte för att kunna landa och gå till botten med mig själv. Hitta vad jag vill och våga drömma.